Antagonism och estetik

Posts Tagged ‘Prestationsidealets tyranni’

2001 – en Rymdanalys

In En ny människa on 22 oktober 2009 at 11:23

Stadd i förändring

1968 premiärades 2001 – A Space Odyssey på biograferna. Stanley Kubricks definierande mästerverk, tätt följt av A Clockwork Orange och Eyes Wide Shut. När mer än 40 år har gått har det blivit hög tid att syna regissörens antropologiska analys i sömmarna. Är vi idag ännu ett par steg närmare människomaskinen?

Kubricks 2001 – A Space Odyssey (1968) är en skildring av människans utveckling från Djuret, den stam av apor som uppfinner Verktyget (benbiten) och Våldet till den moderna människan, som genom apans uppfinningar har bemästrat världen. Dilemmat, om det kan beskrivas så, är att människan genom sin utveckling har kommit att bli alltmer lik sina verktyg, nu exemplifierade genom rymdfarkoster och datorer. Hon har blivit kall, formell, avståndstagande och utan känsloyttringar. Människomaskinen tar sin form.

I slutet av filmen föds ubermench, en helt och hållet ny entitet, som överstiger våra kroppars och sinnens begränsningar och intar en ny livsform.

Och så tillbaka till samtiden. Är vi, mer än någonsin, våra maskiners och byråkratiers gisslan? Ja, förmodligen, trots 68-vågens kulturrevolutioner, populärkulturens allmängiltighet, det sena 70-talets individualism och vår tids spontana svärmproduktioner av mening.

Jag har tidigare nämnt sex & the cityandroiden. Män och kvinnor som rusar igenom metropolis mellan möten, mellan lattar, med huvudet fyllt av tankar på jobb och karriär. En kort konversation avslöjar att varenda mått och steg hos personen i fråga syftar till nästa pinne på trappan, hon/han är ett verktyg.

They’re not human. They don’t feel love, they only negotiate love moments kläcker Fisher Kings (1991) radiopratare Jack Lukas ur sig på sitt program, till en man som senare visar sig bära på potentialen till massmord. They är yuppies, på den tiden ett relativt nytt och uppstickande fenomen men som idag brett ut sig till allmängiltig norm. Du är ditt jobb, ergo, du är ett verktyg.

Die Neue Sparta förespråkar kontroll, frisering och återhållsamhet men menar att dagens människomaskiner, till skillnad ifrån Spartas hopliter, är slavar, heloter. Människomaskinen har inte valt själv och saknar därmed självständighet. Hon jagas av inre demoner som tvingar henne till underkastelse. Idealet är inte en lustfylld målsättning, det är en gisslande törnekrona, något utifrån påfört. Hon är inte ett med idealet, hon är dess fånge, dualismen har inte brutits ned.

Men, i Kubricks version är det den regelbundet återkommande närvaron av en yttre kraft, Monoliten, som skiftar vårt spår och bryter ned den befintliga regimen. Där, som i vår samtid, förmår inte människan (massan) att själv bryta ny mark på ett så fundamentalt sätt som är behövligt. Hon måste få hjälp. Skillnaden är, att i vår värld står hoppet till nattens trupper, de nya hopliterna, inte till en svart rektangulär monolit.

intressant?