Antagonism och estetik

Posts Tagged ‘Medborgarens möte med döden’

Lissabonregimen i ruiner

In En ny ordning on 04 november 2009 at 11:03

Subjektupplösning

Efter åtminstone 30-40 år av postmodernism måste människan ställa sig frågan om hon inte fått nog av fragmentering och bottenlöshet. De många små berättelsernas tyranni har inte gjort henne lyckligare, snarare miserabel och ensam.

Modernismens och massproduktionens människa har under hela efterkrigstiden gradvis brutits ned till förmån för det postmoderna subjektet: den store tvivlaren. I händerna på sitt eget huvuds polis, akademins krav på ”å ena sidan, å andra sidan” samt ett myller av informationsavsändare är hon allt annat än självständig. Hon har förlorat det förflutnas meningsskapande sammanhang, utan att att vinna det atomistiska subjektskap som utlovades i erans begynnelse. Hon är grundlurad.

Liberal frihet är meningslös. Alltså utan mening. Tom. Vi är och förblir sociala varelser. Därmed inte sagt att vi utan ansträngning kan leva i harmoni eller respektera varandra villkorslöst, så långt sträcker sig inte mänsklighetens sociala kapacitet utan någon form av hotbild eller akut förbrödrande omständighet.

Forna tiders massarméer är ett utmärkt exempel på just den omständighet som förmår att kittla oss på rätt ställen för att vi ska kasta vårt eget väl och ve överbord och ge oss hän den enade stålcorpusen. Under långa marcher, vid belägringar, i slag, går vi upp i och blir ett med, kollektivet. Men det som krävs är just hotet. Inget annat är potent nog att rubba vår individualistiska dragning.

Inom en snar framtid kommer vi att få se, och njuta av, det symmetriska krigets återkomst. Lissabonregimen kommer att bli minst lika kortvarig som Versaillesystemet (1919-1934) och i våldsamma konvulsioner bidra till skymning för Pax Bruxelles, postmodernismen och individen som existensrum, som alla får svårt att existera utan sin legala infrastruktur. 

Efter det, hirdens återkomst och därmed hjältemodets och hoplitkastens triumf. Håll i er heloter, snart kommer herrarna åter.

intressant?

Annonser

Därför är krig gemenskap

In En ny ordning on 28 oktober 2009 at 10:49

Skyttegravens gemenskap

I skapandet av en yttre fiende kan människan finna ro i en gemenskap. Ett större hot måste existera för att hon ska kunna lägga det vardagliga gnabbet, integritetsbehovet och ägandet åt sidan och uppgå i något större. Men dagens krig är allt annat än heroiska.

Krig är gemenskap, det har klassiska tänkare som Sun Tzu och Lycurgos samstämmigt konstaterat med moderna tyska tänkare som Karl von Clausewitz och Ernst Jynger.  Under svåra omständigheter sluter sig människor samman och uppgår till något större, högre, om du så vill. Och krig är den svåraste av omständigheter, när livet balanserar på en knivsegg stressas vi till klarhet.

För anarkister av olika schatteringar brukar Barcelona 1936-37 vara ett populärt historiskt fenomen att peka på och utbrista i hyllningar till den sociala anarkismens önskvärdhet och inte minst genomförbarhet. Det dem bekvämt nog glömmer är att Spanien under 30-talet var statt i inbördeskrig och att invånarna kunde lägga åt sidan den naturliga antagonism som infinner sig människor emellan och bekämpa en gemensam fiende.

Men notera, kära läsare, att det är just under dessa omständigheter som det liv vi lever verkligen och sanningsenligt kan kallas för liv. Under mer normala omständigheter glömmer människan snabbt de uppoffringar som lagt grunden för dagens välstånd, och blir lat, småsint och tjock. Hon måste stressas, hetsas och pressas till att förverkliga hela sin existens. Väldigt få av oss har kapaciteten att göra det här på egen hand, att leva sitt liv som om det levdes i skyttegraven, varje dag.

Den som ser Das Boot (1981) förstår vad som är svårt att uttrycka i ord. Väldigt få av oss skulle välja livet i ubåten framför ett i villaförort med vovve, livspartner och stadigt jobb. Ändå är jag villig att slå vad om att de som faktiskt överlevde skulle komma att titta tillbaka på sina upplevelser i de där trånga utrymmena under vatten i resten av sina liv. Det bekväma är inte alltid det bästa, det är faktiskt oftast det värsta.

Restnot: Västvärldens humanitära krig i Afganistan hör däremot inte hemma i samma kategori. Assymetrisk krigföring är omoralisk och bör undvikas till varje pris.

intressant?

Så vill jag avrättas

In En ny moral on 15 oktober 2009 at 11:43

firingsquad2

Den senmoderna människan har en förvrängd syn på döden. Hon håller krampaktigt fast vid den här tillvaron trots att den för de allra flesta är monoton, vulgär och oestetisk. Detta spiller även över på åsikten huruvida polis ska ha rätt att döda sina hopliter och heloter, med ett nekande svar som följd. Att vi skulle må bättre utan dagens förvrängda humanism står bortom allt tvivel.

I vår strävan att bli fullständiga människor och medborgare finns det en aspekt som postmodernismen helt och hållet har glömt bort (det fåtal gånger den höjer blicken över ”individen som skärningspunkt för samhälleliga strukturer”-perspektivet). Och det är rädslan för döden, och möjligheten till att förinta den rädslan. Intimt kopplad till det är rädslan för smärta, eftersom smärta påminner oss om döden. Likaså stympning och andra former av permanenta men kan reduceras till dödsfruktan, enligt kedjan [rullstolsbunden-inte lika attraktiv på arbets- och relationsmarknaden-fattigare och ensammare-relativt sett närmare döden].

För att bli fria, och då inte enligt någon liberal uppfattning om termen utan fri i den hellenistiska meningen, måste dödsfruktan besegras.

Det här har behandlats av mången filosof men för den som lärt sig strukturera tillvarons mening efter populärkulturens utbud känner vi igen budskapet från t ex Colonel Kurtz i Apocalypse Now och Tyler Durden i Fight Club. Hela sithideologin i Star Warsuniversat kan sägas bygga på en liknande uppfattning om liv och död.

Livet kan vara grandiost och i sådana stunder kan också fruktan för att det ska ta slut, vara rationellt och försvarbart. Men paradoxen ligger ju i att livet bli så mycket rikare när vi accepterar döden, när vi förstår att vi kommer och dö samt kan dö närsomhelst. Att vi har en tidsstämpel, ett bäst-föredatum som uppmanar oss att göra det mesta av livet som vi fått.

Odödlighet, när det ges till varelser, om det så är alver eller vampyrer, leder sällan till lycka. Vi kan avundas deras svala mystik, deras avstånd och värdighet. Men tyvärr, det som tas för givet eller finns i överflöd, blir meningslöst. Liv inbegripet. Något måste stå på spel för att människan ska kunna finna tillfredställelse. Och tillfredställelsen, behöver jag knappast påminna mina läsare, är alltid flyktig.

Nå, arkebusering. Vi ska alla dö. Att polis därför får rätten att döda är knappast kontroversiellt för en genuin hoplit. När det så är min tur att lämna det här skalet därhän och skingras för vinden vill jag att polis använder sig av arkebusering. Om det så är av fiendens hand eller mitt egna polis, kanske efter ett försök till furstemord, gör ingen skillnad. Fyra man, tre skarpladdade gevär, ett med blankskott, boom, out. Så tar hopliter som omfamnat tanken på döden i hela sitt liv, farväl.

Intressant?