Antagonism och estetik

Archive for the ‘En ny moral’ Category

Så vill jag avrättas

In En ny moral on 15 oktober 2009 at 11:43

firingsquad2

Den senmoderna människan har en förvrängd syn på döden. Hon håller krampaktigt fast vid den här tillvaron trots att den för de allra flesta är monoton, vulgär och oestetisk. Detta spiller även över på åsikten huruvida polis ska ha rätt att döda sina hopliter och heloter, med ett nekande svar som följd. Att vi skulle må bättre utan dagens förvrängda humanism står bortom allt tvivel.

I vår strävan att bli fullständiga människor och medborgare finns det en aspekt som postmodernismen helt och hållet har glömt bort (det fåtal gånger den höjer blicken över ”individen som skärningspunkt för samhälleliga strukturer”-perspektivet). Och det är rädslan för döden, och möjligheten till att förinta den rädslan. Intimt kopplad till det är rädslan för smärta, eftersom smärta påminner oss om döden. Likaså stympning och andra former av permanenta men kan reduceras till dödsfruktan, enligt kedjan [rullstolsbunden-inte lika attraktiv på arbets- och relationsmarknaden-fattigare och ensammare-relativt sett närmare döden].

För att bli fria, och då inte enligt någon liberal uppfattning om termen utan fri i den hellenistiska meningen, måste dödsfruktan besegras.

Det här har behandlats av mången filosof men för den som lärt sig strukturera tillvarons mening efter populärkulturens utbud känner vi igen budskapet från t ex Colonel Kurtz i Apocalypse Now och Tyler Durden i Fight Club. Hela sithideologin i Star Warsuniversat kan sägas bygga på en liknande uppfattning om liv och död.

Livet kan vara grandiost och i sådana stunder kan också fruktan för att det ska ta slut, vara rationellt och försvarbart. Men paradoxen ligger ju i att livet bli så mycket rikare när vi accepterar döden, när vi förstår att vi kommer och dö samt kan dö närsomhelst. Att vi har en tidsstämpel, ett bäst-föredatum som uppmanar oss att göra det mesta av livet som vi fått.

Odödlighet, när det ges till varelser, om det så är alver eller vampyrer, leder sällan till lycka. Vi kan avundas deras svala mystik, deras avstånd och värdighet. Men tyvärr, det som tas för givet eller finns i överflöd, blir meningslöst. Liv inbegripet. Något måste stå på spel för att människan ska kunna finna tillfredställelse. Och tillfredställelsen, behöver jag knappast påminna mina läsare, är alltid flyktig.

Nå, arkebusering. Vi ska alla dö. Att polis därför får rätten att döda är knappast kontroversiellt för en genuin hoplit. När det så är min tur att lämna det här skalet därhän och skingras för vinden vill jag att polis använder sig av arkebusering. Om det så är av fiendens hand eller mitt egna polis, kanske efter ett försök till furstemord, gör ingen skillnad. Fyra man, tre skarpladdade gevär, ett med blankskott, boom, out. Så tar hopliter som omfamnat tanken på döden i hela sitt liv, farväl.

Intressant?

Annonser

Så upplöstes jantelagen

In En ny moral on 13 oktober 2009 at 8:06

Död jantelag

Den som moral som framför andra fått symbolisera folkhemssverige är jantelagen. Idag, när jante känns alltmer avlägsen växer en ny generation fram med ett till synes oändligt behov av att förhäva sig.

Jantelagens intima förbund med välfärdsstaten är förstås en efterhandskonstruktion, och en något orättvis sådan. Det är snarare ett fenomen med ursprung i lantbrukartillvaron och glesbygdens intressegemenskaper. Men, den debatten kan föras någon annanstans, vi är intresserade av vilka skador dess frånvaro kan komma att orsaka.

Jantelagen var alltid en moral för heloter och perioikoi, inte för hopliterna. Ändå bar den med sig en viss återhållsamhet också för de fullständiga medborgarna. Vi har alla en plikt att föra oss med värdighet, att inte skrika efter uppmärksamhet, inte själv vara den som berömmer sitt förvärv.

Men med explosionen av sociala medier som ägt rum de senaste åren har förhävandet upphöjts till en pelare i den sociala interaktionen. Du bör förhäva dig, annars syns du inte. ”Är på möte med den och den (okynnes namedropping)”, ”har tränat, ska nu se den utställningen, sen äta middag med den och den, sen skriva på min bok”.

Ja, ni förstår. Hela företeelsen skriker ut ”se mig, älska mig, jag måste ju skriva det här för att ingen annan skriver om mig”.

Och det kommer inte att lösa något. Ni kommer att dö liksom tidigare generationer, men med skillnaden att ni slösade bort all den värdighet som ni någon gång besuttit på att skryta i riktning mot cyberrymden.

Vi uppfostrar en generation odrägliga bekräftelsepundare, som de allra flesta inte kommer duga till annat än att putsa vapenarsenalen i det nya metropolis.

intressant?