Antagonism och estetik

Så vill jag avrättas

In En ny moral on 15 oktober 2009 at 11:43

firingsquad2

Den senmoderna människan har en förvrängd syn på döden. Hon håller krampaktigt fast vid den här tillvaron trots att den för de allra flesta är monoton, vulgär och oestetisk. Detta spiller även över på åsikten huruvida polis ska ha rätt att döda sina hopliter och heloter, med ett nekande svar som följd. Att vi skulle må bättre utan dagens förvrängda humanism står bortom allt tvivel.

I vår strävan att bli fullständiga människor och medborgare finns det en aspekt som postmodernismen helt och hållet har glömt bort (det fåtal gånger den höjer blicken över ”individen som skärningspunkt för samhälleliga strukturer”-perspektivet). Och det är rädslan för döden, och möjligheten till att förinta den rädslan. Intimt kopplad till det är rädslan för smärta, eftersom smärta påminner oss om döden. Likaså stympning och andra former av permanenta men kan reduceras till dödsfruktan, enligt kedjan [rullstolsbunden-inte lika attraktiv på arbets- och relationsmarknaden-fattigare och ensammare-relativt sett närmare döden].

För att bli fria, och då inte enligt någon liberal uppfattning om termen utan fri i den hellenistiska meningen, måste dödsfruktan besegras.

Det här har behandlats av mången filosof men för den som lärt sig strukturera tillvarons mening efter populärkulturens utbud känner vi igen budskapet från t ex Colonel Kurtz i Apocalypse Now och Tyler Durden i Fight Club. Hela sithideologin i Star Warsuniversat kan sägas bygga på en liknande uppfattning om liv och död.

Livet kan vara grandiost och i sådana stunder kan också fruktan för att det ska ta slut, vara rationellt och försvarbart. Men paradoxen ligger ju i att livet bli så mycket rikare när vi accepterar döden, när vi förstår att vi kommer och dö samt kan dö närsomhelst. Att vi har en tidsstämpel, ett bäst-föredatum som uppmanar oss att göra det mesta av livet som vi fått.

Odödlighet, när det ges till varelser, om det så är alver eller vampyrer, leder sällan till lycka. Vi kan avundas deras svala mystik, deras avstånd och värdighet. Men tyvärr, det som tas för givet eller finns i överflöd, blir meningslöst. Liv inbegripet. Något måste stå på spel för att människan ska kunna finna tillfredställelse. Och tillfredställelsen, behöver jag knappast påminna mina läsare, är alltid flyktig.

Nå, arkebusering. Vi ska alla dö. Att polis därför får rätten att döda är knappast kontroversiellt för en genuin hoplit. När det så är min tur att lämna det här skalet därhän och skingras för vinden vill jag att polis använder sig av arkebusering. Om det så är av fiendens hand eller mitt egna polis, kanske efter ett försök till furstemord, gör ingen skillnad. Fyra man, tre skarpladdade gevär, ett med blankskott, boom, out. Så tar hopliter som omfamnat tanken på döden i hela sitt liv, farväl.

Intressant?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: