Antagonism och estetik

Archive for 2009|Yearly archive page

Lissabonregimen i ruiner

In En ny ordning on 04 november 2009 at 11:03

Subjektupplösning

Efter åtminstone 30-40 år av postmodernism måste människan ställa sig frågan om hon inte fått nog av fragmentering och bottenlöshet. De många små berättelsernas tyranni har inte gjort henne lyckligare, snarare miserabel och ensam.

Modernismens och massproduktionens människa har under hela efterkrigstiden gradvis brutits ned till förmån för det postmoderna subjektet: den store tvivlaren. I händerna på sitt eget huvuds polis, akademins krav på ”å ena sidan, å andra sidan” samt ett myller av informationsavsändare är hon allt annat än självständig. Hon har förlorat det förflutnas meningsskapande sammanhang, utan att att vinna det atomistiska subjektskap som utlovades i erans begynnelse. Hon är grundlurad.

Liberal frihet är meningslös. Alltså utan mening. Tom. Vi är och förblir sociala varelser. Därmed inte sagt att vi utan ansträngning kan leva i harmoni eller respektera varandra villkorslöst, så långt sträcker sig inte mänsklighetens sociala kapacitet utan någon form av hotbild eller akut förbrödrande omständighet.

Forna tiders massarméer är ett utmärkt exempel på just den omständighet som förmår att kittla oss på rätt ställen för att vi ska kasta vårt eget väl och ve överbord och ge oss hän den enade stålcorpusen. Under långa marcher, vid belägringar, i slag, går vi upp i och blir ett med, kollektivet. Men det som krävs är just hotet. Inget annat är potent nog att rubba vår individualistiska dragning.

Inom en snar framtid kommer vi att få se, och njuta av, det symmetriska krigets återkomst. Lissabonregimen kommer att bli minst lika kortvarig som Versaillesystemet (1919-1934) och i våldsamma konvulsioner bidra till skymning för Pax Bruxelles, postmodernismen och individen som existensrum, som alla får svårt att existera utan sin legala infrastruktur. 

Efter det, hirdens återkomst och därmed hjältemodets och hoplitkastens triumf. Håll i er heloter, snart kommer herrarna åter.

intressant?

Annonser

Därför är krig gemenskap

In En ny ordning on 28 oktober 2009 at 10:49

Skyttegravens gemenskap

I skapandet av en yttre fiende kan människan finna ro i en gemenskap. Ett större hot måste existera för att hon ska kunna lägga det vardagliga gnabbet, integritetsbehovet och ägandet åt sidan och uppgå i något större. Men dagens krig är allt annat än heroiska.

Krig är gemenskap, det har klassiska tänkare som Sun Tzu och Lycurgos samstämmigt konstaterat med moderna tyska tänkare som Karl von Clausewitz och Ernst Jynger.  Under svåra omständigheter sluter sig människor samman och uppgår till något större, högre, om du så vill. Och krig är den svåraste av omständigheter, när livet balanserar på en knivsegg stressas vi till klarhet.

För anarkister av olika schatteringar brukar Barcelona 1936-37 vara ett populärt historiskt fenomen att peka på och utbrista i hyllningar till den sociala anarkismens önskvärdhet och inte minst genomförbarhet. Det dem bekvämt nog glömmer är att Spanien under 30-talet var statt i inbördeskrig och att invånarna kunde lägga åt sidan den naturliga antagonism som infinner sig människor emellan och bekämpa en gemensam fiende.

Men notera, kära läsare, att det är just under dessa omständigheter som det liv vi lever verkligen och sanningsenligt kan kallas för liv. Under mer normala omständigheter glömmer människan snabbt de uppoffringar som lagt grunden för dagens välstånd, och blir lat, småsint och tjock. Hon måste stressas, hetsas och pressas till att förverkliga hela sin existens. Väldigt få av oss har kapaciteten att göra det här på egen hand, att leva sitt liv som om det levdes i skyttegraven, varje dag.

Den som ser Das Boot (1981) förstår vad som är svårt att uttrycka i ord. Väldigt få av oss skulle välja livet i ubåten framför ett i villaförort med vovve, livspartner och stadigt jobb. Ändå är jag villig att slå vad om att de som faktiskt överlevde skulle komma att titta tillbaka på sina upplevelser i de där trånga utrymmena under vatten i resten av sina liv. Det bekväma är inte alltid det bästa, det är faktiskt oftast det värsta.

Restnot: Västvärldens humanitära krig i Afganistan hör däremot inte hemma i samma kategori. Assymetrisk krigföring är omoralisk och bör undvikas till varje pris.

intressant?

2001 – en Rymdanalys

In En ny människa on 22 oktober 2009 at 11:23

Stadd i förändring

1968 premiärades 2001 – A Space Odyssey på biograferna. Stanley Kubricks definierande mästerverk, tätt följt av A Clockwork Orange och Eyes Wide Shut. När mer än 40 år har gått har det blivit hög tid att syna regissörens antropologiska analys i sömmarna. Är vi idag ännu ett par steg närmare människomaskinen?

Kubricks 2001 – A Space Odyssey (1968) är en skildring av människans utveckling från Djuret, den stam av apor som uppfinner Verktyget (benbiten) och Våldet till den moderna människan, som genom apans uppfinningar har bemästrat världen. Dilemmat, om det kan beskrivas så, är att människan genom sin utveckling har kommit att bli alltmer lik sina verktyg, nu exemplifierade genom rymdfarkoster och datorer. Hon har blivit kall, formell, avståndstagande och utan känsloyttringar. Människomaskinen tar sin form.

I slutet av filmen föds ubermench, en helt och hållet ny entitet, som överstiger våra kroppars och sinnens begränsningar och intar en ny livsform.

Och så tillbaka till samtiden. Är vi, mer än någonsin, våra maskiners och byråkratiers gisslan? Ja, förmodligen, trots 68-vågens kulturrevolutioner, populärkulturens allmängiltighet, det sena 70-talets individualism och vår tids spontana svärmproduktioner av mening.

Jag har tidigare nämnt sex & the cityandroiden. Män och kvinnor som rusar igenom metropolis mellan möten, mellan lattar, med huvudet fyllt av tankar på jobb och karriär. En kort konversation avslöjar att varenda mått och steg hos personen i fråga syftar till nästa pinne på trappan, hon/han är ett verktyg.

They’re not human. They don’t feel love, they only negotiate love moments kläcker Fisher Kings (1991) radiopratare Jack Lukas ur sig på sitt program, till en man som senare visar sig bära på potentialen till massmord. They är yuppies, på den tiden ett relativt nytt och uppstickande fenomen men som idag brett ut sig till allmängiltig norm. Du är ditt jobb, ergo, du är ett verktyg.

Die Neue Sparta förespråkar kontroll, frisering och återhållsamhet men menar att dagens människomaskiner, till skillnad ifrån Spartas hopliter, är slavar, heloter. Människomaskinen har inte valt själv och saknar därmed självständighet. Hon jagas av inre demoner som tvingar henne till underkastelse. Idealet är inte en lustfylld målsättning, det är en gisslande törnekrona, något utifrån påfört. Hon är inte ett med idealet, hon är dess fånge, dualismen har inte brutits ned.

Men, i Kubricks version är det den regelbundet återkommande närvaron av en yttre kraft, Monoliten, som skiftar vårt spår och bryter ned den befintliga regimen. Där, som i vår samtid, förmår inte människan (massan) att själv bryta ny mark på ett så fundamentalt sätt som är behövligt. Hon måste få hjälp. Skillnaden är, att i vår värld står hoppet till nattens trupper, de nya hopliterna, inte till en svart rektangulär monolit.

intressant?

Därför misslyckas Starbucks

In Vardagsstimuli on 21 oktober 2009 at 12:02

Riktig cappuccino

Lattetrenden har svept över västvärlden i mer än ett decennium, kedjor har ersatt enstaka kaffeställen, stordrift och uniformitet har erövrat småskalighet och lokal känsla. Som pricken över i kommer nu världens största kaffeimperium till Sverige.

Jag minns det oerhört väl, jag hade gått ut gymnasiet men levde fortfarande i min norrländska hemstad när Waynes öppnade dörrarna. Frihetskänslan som avslutad gymnasieexamen medgav kombinerades med en fläkt från större världsstäder. Waynes erbjöd allt som gamla konditorier och fik inte hade en aning om hur man gjorde. ”Latte? Nä, men vi har café au lait”-ish.

Men, förtjusningen gick snabbt över. Några år senare hade många gamla klassiska fik gått under eller reformerats till den nya tron. Likriktningen spred sig, kaffe förvandlades till godis och sen till en accessoar för sex & the city-androiderna, helst under en stressad promenad från den tunnelbanestationen till det mötet.

Under tiden, och här kommer poängen, glömde vi bort att alla kedjors kaffe smakade ungefär likadant, nämligen sådär. Och viktigare ändå, konsten att göra en god cappuchino har nästan uteslutande förhandlats bort till förmån för storsäljande ”latte take away medium med vaniljessens” eller what have you.

Det finns en annan form av kaffehus. Ni vet dom där små italienska fiken, ofta med diskar i stainless steel, i stort sett inga bakverk eller mackor, mestadels ståplatser och baristor utbildade av våra själars bättre änglar. Sådana etablissemang finns att hitta här och där i Sverige, t ex på Sveavägen i Stockholm, ett av hörnen av Möllevångstorget i Malmö samt Sysslomansgatan i Uppsala. Där får du den cappuchino du förtjänar.

Där, till skillnad från Starbucks, får du en gedigen crema i en wet cappuchino med den skarpa distinkta smaken som endast en properly trained barista kan producera. Visst är det bönor och maskiner, men sånt kan alla företag med pengar tillhandahålla, det måste också till det mänskliga handlaget för att nå upp högt över vattenytan när de flesta andra kedjor kämpar för att hålla sig flytande.

Så, bojkotta Starbucks och ta dina pengar till de riktiga kaffebarerna, inget annat duger.

intressant?

Så fixar du din frisyr

In Estetik on 16 oktober 2009 at 10:18

Barbershop

Hårvård är en central del av den ytliga reproduktionen av människan. Håret kan hjälpa eller stjälpa den som vill se proper ut i vardagen, på jobbet, i strid eller till syssitia.

Hair are your aerials. They pick up signals from the cosmos and transmit them directly into the brain menar knarklangarhippien Danny i Withnail and I (1987). Så långt vill vi inte gå här på DNS, men visst är håret en central del i den mänskliga fasaden. En förändring av frisyren kan skicka helt nya signaler till omvärlden, och är därför en möjlighet att ta vara på. Förändring av framträdandet bör komma lika naturligt för en hoplit som för självaste David Bowie, förändring är inte förnedring.

Och, för närvarande förespråkar vi frisyrer från 40- och 50-talen. Strikta, disciplinerade, korta och med mycket pomada.

Den som sett Coenfilmerna The man who wasn´t there och O Brother where art thou delar kanske förståelsen för den klassiska amerikanska hårvården. Här ser vi en nästan ritualistisk hållning gentemot håret och dess rutiner, pomador, brylcreeme och vax. Om du så vill ha en Full Back High Pomp, Medium Taper with a Part eller Flat Top with Fenders, så går det att ordna.

Ett etablissemang som håller sagda tradition och ritualer vid liv i vårt land är Sivletto. En utmärkt ekipering, barberare och hårproduktsgrossist där heloter och hopliter kan mötas på neutral mark, synnerligen unikt.

Men undvik grease, använd en pomada som kan sköljas ur med vatten, trevligare för alla inblandade.

Intressant?

Så vill jag avrättas

In En ny moral on 15 oktober 2009 at 11:43

firingsquad2

Den senmoderna människan har en förvrängd syn på döden. Hon håller krampaktigt fast vid den här tillvaron trots att den för de allra flesta är monoton, vulgär och oestetisk. Detta spiller även över på åsikten huruvida polis ska ha rätt att döda sina hopliter och heloter, med ett nekande svar som följd. Att vi skulle må bättre utan dagens förvrängda humanism står bortom allt tvivel.

I vår strävan att bli fullständiga människor och medborgare finns det en aspekt som postmodernismen helt och hållet har glömt bort (det fåtal gånger den höjer blicken över ”individen som skärningspunkt för samhälleliga strukturer”-perspektivet). Och det är rädslan för döden, och möjligheten till att förinta den rädslan. Intimt kopplad till det är rädslan för smärta, eftersom smärta påminner oss om döden. Likaså stympning och andra former av permanenta men kan reduceras till dödsfruktan, enligt kedjan [rullstolsbunden-inte lika attraktiv på arbets- och relationsmarknaden-fattigare och ensammare-relativt sett närmare döden].

För att bli fria, och då inte enligt någon liberal uppfattning om termen utan fri i den hellenistiska meningen, måste dödsfruktan besegras.

Det här har behandlats av mången filosof men för den som lärt sig strukturera tillvarons mening efter populärkulturens utbud känner vi igen budskapet från t ex Colonel Kurtz i Apocalypse Now och Tyler Durden i Fight Club. Hela sithideologin i Star Warsuniversat kan sägas bygga på en liknande uppfattning om liv och död.

Livet kan vara grandiost och i sådana stunder kan också fruktan för att det ska ta slut, vara rationellt och försvarbart. Men paradoxen ligger ju i att livet bli så mycket rikare när vi accepterar döden, när vi förstår att vi kommer och dö samt kan dö närsomhelst. Att vi har en tidsstämpel, ett bäst-föredatum som uppmanar oss att göra det mesta av livet som vi fått.

Odödlighet, när det ges till varelser, om det så är alver eller vampyrer, leder sällan till lycka. Vi kan avundas deras svala mystik, deras avstånd och värdighet. Men tyvärr, det som tas för givet eller finns i överflöd, blir meningslöst. Liv inbegripet. Något måste stå på spel för att människan ska kunna finna tillfredställelse. Och tillfredställelsen, behöver jag knappast påminna mina läsare, är alltid flyktig.

Nå, arkebusering. Vi ska alla dö. Att polis därför får rätten att döda är knappast kontroversiellt för en genuin hoplit. När det så är min tur att lämna det här skalet därhän och skingras för vinden vill jag att polis använder sig av arkebusering. Om det så är av fiendens hand eller mitt egna polis, kanske efter ett försök till furstemord, gör ingen skillnad. Fyra man, tre skarpladdade gevär, ett med blankskott, boom, out. Så tar hopliter som omfamnat tanken på döden i hela sitt liv, farväl.

Intressant?

Därför ska vi alla bära mask

In En ny människa on 14 oktober 2009 at 7:17

kungamask3

Det är först när vi höjer oss ifrån det vanliga, det fula, det vulgära, som människan kommer nära sitt gudomliga ursprung. Hon han, genom disciplinering av köttet, genom kroppsalteration, smink, frisering och varför inte, cybernetiska implantat, skulptera sig efter ett ideal.

I delar av populärkulturen omfamnas ansiktsmasken som ett skydd för en skadad kropp, en alternativ bild som bäraren valt att visa upp istället för det ”verkliga ansiktet”. Darth Vader, Kung Baldwin IV, V i V for Vendetta bär alla mask efter skador, sjukdomar och olyckor.

Men ansiktsmasken skulle kunna vara så mycket mer. Vi borde alla bära mask! Ansiktsmasken är det slutgiltiga steget till att överträda den kropp som våra föräldrar gav oss och forma en egen, på egna villkor. Världen får bara se vad jag visar den, är riktlinjen som leder den som aldrig lämnar hemmet utan smink, den som bär niqab, ogenomträngligt skägg, huvudbonad eller… ansiktsmask.

Det är en fråga om värdighet, om att forma kroppen och i förlängningen jaget. Att nitiskt slipa ner varje skavank och uppfylla en idé. Att komma närmare det gudomliga ursprunget.

I slutscenens V for Vendetta beträder medborgarna gatorna i sökandet efter en ny ordning. Alla bär Guy Fawkesmasker för att utstråla enighet och visa endast minimala individuella drag för regimen. I den scenen finns fröet till en ny människa.

intressant?

Så upplöstes jantelagen

In En ny moral on 13 oktober 2009 at 8:06

Död jantelag

Den som moral som framför andra fått symbolisera folkhemssverige är jantelagen. Idag, när jante känns alltmer avlägsen växer en ny generation fram med ett till synes oändligt behov av att förhäva sig.

Jantelagens intima förbund med välfärdsstaten är förstås en efterhandskonstruktion, och en något orättvis sådan. Det är snarare ett fenomen med ursprung i lantbrukartillvaron och glesbygdens intressegemenskaper. Men, den debatten kan föras någon annanstans, vi är intresserade av vilka skador dess frånvaro kan komma att orsaka.

Jantelagen var alltid en moral för heloter och perioikoi, inte för hopliterna. Ändå bar den med sig en viss återhållsamhet också för de fullständiga medborgarna. Vi har alla en plikt att föra oss med värdighet, att inte skrika efter uppmärksamhet, inte själv vara den som berömmer sitt förvärv.

Men med explosionen av sociala medier som ägt rum de senaste åren har förhävandet upphöjts till en pelare i den sociala interaktionen. Du bör förhäva dig, annars syns du inte. ”Är på möte med den och den (okynnes namedropping)”, ”har tränat, ska nu se den utställningen, sen äta middag med den och den, sen skriva på min bok”.

Ja, ni förstår. Hela företeelsen skriker ut ”se mig, älska mig, jag måste ju skriva det här för att ingen annan skriver om mig”.

Och det kommer inte att lösa något. Ni kommer att dö liksom tidigare generationer, men med skillnaden att ni slösade bort all den värdighet som ni någon gång besuttit på att skryta i riktning mot cyberrymden.

Vi uppfostrar en generation odrägliga bekräftelsepundare, som de allra flesta inte kommer duga till annat än att putsa vapenarsenalen i det nya metropolis.

intressant?

Michael fattade rätt beslut

In Exercis on 12 oktober 2009 at 10:15

skal

Genom historien har vi anpassat, slipat, korrigerat, trimmat och skurit i våra kroppar för att komma närmare perfektion, stävja åldrande och upprätthålla ideal. Det Michael Jackson gjorde var inte onormalt eller sjukt, det var fullföljandet av en idé.

Sen åttiotalet var Michael Jackson i medier, hetsad över obefogade rykten likväl som faktiska realiteter avseende livshållning, plastikkirurgi, syregasbehandling och mycket annat. Michaels perfektionism tog sig långtgående former, kan vi nog alla vara överens om.

Därför kom det väl knappast som en överraskning när det uppdagades att artisten tatuerat flinten i syfte att dölja hårlossning. Min första, och kvarstående reaktion blev att ”good for you”: Kreativ kroppskonst för att stävja kroppens degenerering. För sanningen är, vi är de flesta av oss fula.

Vi MÅSTE kämpa med våra kroppar, vårt hår, vår hy, våra kläder och skor, vår hållning och vår gångstil, för att uppnå en ren estetik, för att undkomma de märken som åldern och genetiken satt i våra skal. Med åldern blir vi fulare, och måste kämpa ännu hårdare för att hålla saker på plats. I tidspressen och av bekvämlighet, struntar många  av oss att hindra dekomposteringen och släpper taget. Partnern, om en sådan finns, gör detsamma och därmed har ingen av deltagarna någon hållhake i förhandlingarna gentemot den andre.

Att bli och hålla sig vacker är en kamp, som skänker välmåga när den uppnås och kan förvaltas. Att ge efter för lathet och frosseri kan säkert skänka temporär tillfredställelse, men innebär döden både för ditt inre och ditt yttre. Följ Michaels exempel, ditt skal bör aldrig visa tecken på tidens härjningar.

intressant?

Så frisserar jag mitt känsloliv

In En ny människa on 11 oktober 2009 at 21:04

Känslor

I hösttider får vi vänja oss vid att mörkret sänker sig ner över fler och fler av dygnets timmar. Det är den svenska verkligheten. Att det påverkar oss är märkbart, och visar väl mer än något annat att känslor är kemi.

Också kaffe och socker på en fastande mage kan kasta ner en i mörkgråa gropar där känsloimpulser utan svårighet tar makten över välmåendet, endast för att skingras av en rejäl bit mat.

Varför är det viktigt att känslor är kemi? För att kemin är kontrollerbar och att melankoli, för att ta ett exempel, därmed inte är ett mer naturligt tillstånd än något annat. Det gör oss till vårt eget känslolivs ingenjörer, vi får ta kontroll och vi får frissera. Allt för att begränsa ovidkommande känslors inverkan på oss, och hålla huvudet kallt när så krävs. Men också att ta in och uppleva livet i sin helhet, i sin emotionella prakt, när så är påkallat. Det är det liv som vissa av oss är kallade att leva, och resten att avundas.

Intressant?